Den extrema motionsrörelsen

Ingen kan väl egentligen ha undgått att motionshavet fullkomligen stormar. Överallt ska tjommar testa på än det ena, än det andra av idrotter. Extremidrotter som triathlon har fått ett rejält uppsving men orientering har klarat sig ganska bra, mest för att de som marknadsför idrotten är idioter (eller är de genier?) och inte fattar vad det är som försiggår eller vad man ska göra åt saken. Här kommer en liten betraktelse från min sida.

I helgen sprang jag Tjur Ruset (arrangörerna särskriver detta och jag blir ta mig fan TOKIG!) , ännu ett av många kommersiella jippon allmänheten finner stort nöje i, men som jag själv kan tycka är ett lite för bra exempel på att kollektiva rörelser är fördummande. Hur jag tänkte när jag anmälde mig i november förra året, förblir ett mysterium. Jag var förmodligen full då jag kom på, först för någon vecka sedan, att jag faktiskt var anmäld.

Utan att gå alltför mycket in på det individuella tävlandet (3:a), tänkte jag försöka närma mig anledningen till varför folk går med på det här. Det är ju inte kul. Eller är det? Det ska ju inte vara kul, om man ser på det såhär:

• Kallt
• Jobbigt
• Svinlerigt
• ”Extrem” bana

Tjur Ruset [SIC!] har lyckats. De har fört oss bakom ljuset. De har marknadsfört ett koncept som säger ”hårt, långt, smutsigt – en utmaning” och har därmed gett mupparna i den här jävla motionsboomen en chans att bli värst; herren på täppan i fikarummet klockan 10 en måndag. Eller åtminstone illusionen av att vara det.

För det är inte så jävla extremt när Friskis&Svettis (läs: Fläskis&Fettis) leder gemensam uppvärmning till en SwedishHusMus-låt. Tro det eller ej, men 30 meters löpning i en sjökant följt av en halv slalombacke i Stockholm är inte extremt. Folk har en tendens att tro det, att bara man leder upp en bana uppför en backe så är det extremt. Bara för att man blir blöt är det extremt. Bara för att man blir lerig är det extremt. Det är inte extremt. Speciellt inte när efterföljande sex kilometer av loppet går på en enligt mig platt motionsslinga.

Likväl springer över 12 000 idioter skiten i tron om att de uträttar något storartat. Och det är så vidrigt att se! Det är som att komma tillbaka från ett skidpass i 30 minusgrader och höra någon klaga på att det är kallt i bastun. Otroligt irriterande!

Att vara orienterare i sådana här sammanhang gör en också lite kluven. För hur lätt är det inte att säga att man ser ut som en överkörd grävling efter varje orienteringstävling? Eller att senaste gången man var ren efter en orienteringstävling minns man inte för det har aldrig hänt? Samtidigt vill åtminstone inte jag att orienteringen ska kommersialiseras och att fyra tjocka tanter ska leda gemensam uppvärmning innan 10MILA-starten.

Det hela får väl sammanfattas med att nörd- eller töntstämpeln, tragiskt nog, är något vi alla försöker tvätta bort. Vidare skulle nog fler människor som visar intresse för orientering vara något positivt, så länge vi inte ruckar på essensen av vad orientering är. Bevisligen behövs det heller inte, om folk nu är så angelägna om att vara extrema.